Dagens Nyheter har genom några olika reportage lyft fram de kontakter som socialdemokraterna i Sverige hade med Sovjetunionens kommunistiska parti under det kalla kriget.
Mängder med frågetecken kan resas kring att ett politiskt parti i en demokrati utvecklar partikontakter, informella men hemliga, med ett parti som mer än något annat stod för diktatur, förtryck och människoförakt. Som regeringsparti bedrev därmed socialdemokraterna en utrikespolitik parallell med den regering som man själv utgjorde.
Men det mest anmärkningsvärda är den syn på dessa kontakter som Pierre Schori i dag utvecklar när han får frågan från Dagens Nyheter.
”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Han menar att syftet var att bryta med kalla kriget och bidra till avspänningen. Ja, men på vems och vilka villkor?
För just samme Schori gick i täten mot kraven på de baltiska staternas självständighet. Det var oförenligt med Helsingforsavtalet.. Att kräva att de baltiska folken hade samma rätt till självständighet och demokrati som människor i alla andra delar av världen riskerade leda till krig eller till att öka spänningen i Europa. Hävdade han.
Och det var just socialdemokratin som gick i täten för den nedrustningsrörelsen under mitten av 1980-talet, med krav på att Väst skulle nedrusta ensidigt. Alltmedan Sovjetunionen placerade ut sina SS-20 missiler för att kunna hota och påverka Västeuropa bortom amerikanskt skydd. Och det var socialdemokraterna som kampanjade för det sovjetiska utspelet om en kärnvapenfri zon i Norden som inte skulle påverka Sovjetunionen ett smack men urholka försvaret av Västeuropa.
Det var kanske ämnat att minska spänningen i Europa när socialdemokratiska statsministrar och utrikesministrar så sent som 1989 nekade till att de baltiska staterna var ockuperade och Pierre Schori själv förnekade att de ville ha sin självständighet. Det var bara kulturell självständighet rörelserna i de baltiska staterna kämpade för, sa han.
En annan socialdemokratisk företrädare slog fast att det bara var ett uttryck för extrem tokstollehöger när jag 1988 i riksdagen krävde att Sverige skulle stödja de baltiska ländernas självständighetssträvanden.
Kraven på fria val i Östeuropa avfärdade Olof Palme som ”ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Och det var farligt, sa han och andra socialdemokrater, att demonisera Sovjetunionen. Ingvar Carlsson skrev i en bok 1988 att planekonomierna i öst, trots ”demokratiska brister” hade visat sig väl så kapabla att skapa materiellt välstånd som marknadsekonomierna i väst. Och Sten Andersson menade att den siste sovjetiska premiärministern innan Sovjetunionen föll, Nikolaj Ryzjkov, nästan lika väl kunde vara en god socialdemokrat.
Och det var socialdemokratin i Sverige som gick i täten för att Västeuropas stater skulle acceptera en ny säkerhetsdoktrin, så kallad gemensam säkerhet, baserad på att man respekterade och accepterade förtrycket i Öst. Diktaturen och demokratin i Europa skulle gå hand i hand i en gemensam säkerhet baserad på att förtrycket skulle bestå och på föreställningen att Sovjetunionens aggressivitet bara bottnade i den amerikanska närvaron i Europa.
Det socialdemokraterna hela tiden glömde var de hundratals miljoner människor som tvingades leva i detta förtryck. Det glömde också att det inte finns någon fred utan frihet. Att för våldsregimer är våldet en naturlig del av all politik.
Och som det står i DN-reportaget om att de sovjetiska ledarna uttryckte oro över kritik mot Sovjetunionen i socialdemokratiska tidningar:
”Jag försökte dämpa Streltsovs oro”, skriver Pierre Schori och pekade på ”de bilaterala kontakter som finns mellan socialdemokratiska partiet och diverse institutioner i Sovjetunionen”.
Så visst gjorde de vad de trodde var bäst för att bidra till avspänning. Men de underminerade inte kommunismen. Det var det hjältar bakom järnridån som gjorde. Hjältar som var bortglömda och ignorerade när Schori med flera träffade sovjetiska potentater och accepterade deras bild av avspänning.
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP och bland annat ansvarig för grannskapspolitiken. Han startade 1989 Måndagsrörelsen till stöd för balterna.
